Pools of sorrow, waves of joy

 

HEJ.

Någon tripp till Burma blev det alltså inte och istället ägnades våra tre sista veckor åt båtluffning i sydvästra Thailand. Vi började med den något försvenskade ön Ko Phi Phi där vi till en början hatade allt och alla men som vi kom att tycka bra om. Mycket på grund av att vi fick hänga med Tommy och Amy som kom ner till Phi Phi bara några dagar efter oss. Vi ägnade tiden åt att vara beachbummers utan gränser och åka på snorkelturer, dricka mer thailändsk öl och bättra på brännan med varsin bok inom räckhåll. Sandiga, saltiga, brända och glada var vi mest hela tiden. Det underbara med denna livsstil är att man förmodligen aldrig varit på en sämre diet, aldrig varit skitigare, bott sämre eller bränt sig mer men man har å andra sidan heller aldrig mått så bra. När vi var klara med Phi Phi fortsatte vi med båt över till Ko Lanta där vi mest hängde i våran träbungalow för 50 kronor natten samt på den lokala beachbaren. Ko Lanta kändes dock för öde till och med för våran reströtta smak så vi satte oss på bussen till Khao Lak där vi ägnade all vår tid i poolen och på strandpromenader. Amy och Tommy passade på att fixa sig varsitt dykcert men eftersom vi gjorde det i början av resan var det mest poolbad för vår del. Och så kom dagen då vi satte oss på den 40 timmar långa resan hem och snipp snapp slut så var den saga slut. I perfekt rätt tid kan väl tilläggas eftersom att vi var ganska reströtta, slitna, färdiga och klara med den delen av världen som kallas Sydostasien. I fem månader kuskade vi omkring med våra till en början lätta ryggor genom diverse länder, ibland gick det som på räls och ibland visste vi inte på kvällen vilket land vi skulle flyga till morgonen efter. Ibland fixade vi boende på två sekunder och ibland blev det nödlösningar. Thailand, Vietnam, Kambodja, Malaysia, Borneo, Singapore, Indonesien, Fillipinerna och Thailand igen va vad vi hann med. Tack för den här gången världen