...And I slowly go insane
Att tänka för mycket gör en fan psyksjuk. Att tänka tillbaka, att längta, grubbla och drömma. Att inte veta vad som kommer ske, eller hur någonting ska bli. Att inte veta vilka personer som komma spela stor roll senare i livet, vilka som glöms bort och vilka man kommer komma ihåg. Personer som man ändå, på något sätt tar förgivna kommer ju inte alltid finnas där, och vilka som kommer istället...
Vardagen, som man annars kanske inte tänker särskilt mycket på. Och helgerna, som alltid går för fort. Man tar inte riktigt vara på tiden, tänker att man har god tid på sej. Livet är ju så långt... men det man upplever och saker som man gör nu, kommer aldrig komma tillbaka...så är det med varje enskild dag. Dem kommer aldrig tillbaka, och man kommer alltid på i efterhand att man skulle njutit av dagen som gått.
Man förändras hela tiden, och vet aldrig vad som kommer att hända. Inte på riktigt. Man kan ju ha ett mål, men det är ytterst få som faktisk klarar av att hela tiden kämpa för en och samma sak.
Man längtar, och längtar. Hela tiden efter något, och mycket vill ha mer. Men när vardagen förändras, och människor försvinner från en, förstår man vad som egentligen betyder någonting. Vilka som egentligen betyder något. Och man inser oxå att tiderna förändras i takt med ens egna förändring. Saker kommer inte alltid vara som de en gång varit. Och saker man tar förgivna idag, är saker som antingen är ouppnåbara eller kanske självklara för någon annan. Eller för dej själv, fast kanske 10 år framåt eller så. Man kollar tillbaka, tänker tillbaka och minns.
För ett år sedan vid den här tiden...o blablabla. Att tänka så gör mej galen, på riktigt. För då kommer en hel massa saker över en. Saker man hade kunnat förändra, och saker manhade kunnat göra ogjorda. Det bästa är kanske rentav att leva, medans det går. Leva i nuet, som det så klassiskt och vackert heter.
Har man en fot i det förgågna, och en fot i framtiden. Kissar man ju faktiskt på nuet.
Nu måste jag plugga, såidag hinner jag inte leva. Men ni som kan, passa på!
Puss// Sofia
Vardagen, som man annars kanske inte tänker särskilt mycket på. Och helgerna, som alltid går för fort. Man tar inte riktigt vara på tiden, tänker att man har god tid på sej. Livet är ju så långt... men det man upplever och saker som man gör nu, kommer aldrig komma tillbaka...så är det med varje enskild dag. Dem kommer aldrig tillbaka, och man kommer alltid på i efterhand att man skulle njutit av dagen som gått.
Man förändras hela tiden, och vet aldrig vad som kommer att hända. Inte på riktigt. Man kan ju ha ett mål, men det är ytterst få som faktisk klarar av att hela tiden kämpa för en och samma sak.
Man längtar, och längtar. Hela tiden efter något, och mycket vill ha mer. Men när vardagen förändras, och människor försvinner från en, förstår man vad som egentligen betyder någonting. Vilka som egentligen betyder något. Och man inser oxå att tiderna förändras i takt med ens egna förändring. Saker kommer inte alltid vara som de en gång varit. Och saker man tar förgivna idag, är saker som antingen är ouppnåbara eller kanske självklara för någon annan. Eller för dej själv, fast kanske 10 år framåt eller så. Man kollar tillbaka, tänker tillbaka och minns.
För ett år sedan vid den här tiden...o blablabla. Att tänka så gör mej galen, på riktigt. För då kommer en hel massa saker över en. Saker man hade kunnat förändra, och saker manhade kunnat göra ogjorda. Det bästa är kanske rentav att leva, medans det går. Leva i nuet, som det så klassiskt och vackert heter.
Har man en fot i det förgågna, och en fot i framtiden. Kissar man ju faktiskt på nuet.
Nu måste jag plugga, såidag hinner jag inte leva. Men ni som kan, passa på!
Puss// Sofia
Kommentarer
Trackback
