Pools of sorrow, waves of joy

Jag tyckte jag mådde bra. Väldigt bra, faktiskt.  Jag va hyfsat nöjd med slutet, o va glad att du äntligen hade sagt det jag trodde var sanningen. Hela sanningen... Jag hade gått  vidare liksom. SÅ mycket betydde du inte, o du va tack o lov aldrig mitt allt eller så. Även om du kanske tror de. Jag hade lämnat det bakom mej helt enkelt. Börjat se framåt. Sen kom det...

Mycket trodde jag om dej, o mycket hade jag genomskådat redan innan. Jag visste att du inte alltid va ärlig. Faktiskt, ganska falsk. Jag hade de på känn...men ville inte, absolut inte ha rätt. Och du om någon borde väll kämpa för att bevisa motsatsen till det alla tror om dej...Men näe, det är ju nåt fel på dej. Jag visste att du va för bra för att va sann.  Elr bra o bra, det kan ju diskuteras några gr fram o tbx.. Falsk inifrån och ut, rakt igenom. Fyfan.. Kan inte låta bli att klandra mej själv. Hur kunde jag va så dum att jag gick på dina jävla komplimanger o ditt jävla tjat om att jag va så bra o att vi va så bra? Har allting vatt fejk från början? Hur mycket av det du sagt har varit sant? Har något överhuvudtaget varit sant någon gång? O kör du samma ramsa med skitsnack till henne oxå?

I sånna fall, får vi väll hoppas att hon inte går på allting. Och ser igenom dej, snabbare än vad jag gjorde. För du är är verkligen helt jaa.....välj passande alt.
falsk o rentav korkad. Ingenting som du har sagt o gjort har väll vatt på allvar? O tiden med mej? Den betydde väll ingenting? Det va väll bara ett spel från din sida? Kan inte fatta att jag gick på de , du måste ju verkligen ha trott att jag är helt blond som har trott på dej under hela tiden. Fast det är väll ändå klart somfan att man litar på den man är tsm me?Jag hade förtroende för dej, jaa. Absolut. O  va gör du me de? JAA.... precis. Å va i helvete ger dej rätten att leka med någons känslor på det sättet? Vem tror du att du är egentligen? Du har ett ego som är lika uppblåst som en zeppelinare. och du har aldrig tänkt på någon annan än dej själv, under hela tiden jag känt dej. Eller känt o känt, förmodligen lider du väll av grava personlighetsklyvningar oxå..så egnt kanske jag aldrig lärde känna dej, eller så lärde jag känna en av dina många jag..ha.

Lite mer än ett halvår la jag på dej, och du skulle (med facit i hand) inte ens förtjäna en kvart. Jag tyckte verkligen om dej, eller den du lotsades vara... o känner mej både sviken och besviken. Förbannad ? AAAdåå. Lessen? A, lite kanske. Vissa kanske skulle säga: Gör det inte större än vad det är. Men det här vadet absolut värsta jag kunde tänka mej om dej. O det är som att allt vi sagt o gjort inte har spelat någon roll eftersom jag inte vet när du vatt ärlig o om dina känslor någonsin varit äkta. Och så vet jag samtidigt att jag älskade dej. . O det värsta är att jag trodde att det var ömsesidgit, men nu vet jag inte vad jag ska tro...det värsta förmodligen. Det är ju sån du är.Och uppenbarligen sån du vill vara, annars hade du ju gjort nåt åt det. Typ sökt hjälp elr nåt.

Tack för att tiden med dej inte blev längre o tack för att du har gjort det lite enklare för mej att inte vilja ha dej tbx! Jag är tacksam somfan.Så en uppmaning till alla dem stackars tjejer som kommer gå på dej: Vad du än tror...tro tvärtom. Motsatsen kommer stämma e jag rädd.
Oneej, jag överreager inte. Dina lögner om allt o alla o hela dej som är en enda stor bluff, skulle vara tillräckligt. Men du har klantat dej rejält den här gången. Fan ta dej. Jag har nåt att vara sur för ska väll tilläggas med. O egentligen, skulle jag nog inte vilja kalla det otrohet, men att du gjort som du gjort o trasslat in dej i dina egna lögner e ju bara för mkt. Pinsamt för dej hörredu. Dra åt helvete.
Tack för mej