Pools of sorrow, waves of joy

Allt känns helt...lustigt. Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller ens tänka. Allt blir bara fel o alla ord känns helt överflödiga och helt onödiga. Alla är verkligen skitlessna, och jag tror ingen  (just nu) faktiskt kan förstå vad som hänt helt o hållet. Men det är väll inte förrän vardagen kommer, som man inser att det är allvar. Det är liksom då man märker att det inte är som de ska eller brukar vara. Att nåt fattas typ.

USCH! morgon var hemsk. Solen gassade, alla grät floder o så va vi tvugna att säga hejdå.till sist. Efter att ha skjutit upp de i två timmar. Det var som en sjuk dröm, en som man bara vill ruska av sej så fort man kan. Och helst glömma bort snabbt. Idag flyttar ju då allas vår Lichnet/Milica/Milli/Mimmi osvosvosv. Till Serbien, Belgrad för att vara exakt.
Vi kommer sakna dej, o du kommer alltid på ett eller annat sätt vara kvar hos oss!

Vi kommer hälsa på dej, o du kommer hälsa på oss, och som sofie upprepat nu ett tag: hon dör ju faktiskt inte....
Näe. precis. O allt har en mening, så om jag inte ska dö av deprition nu, är det kanske dags att börja se ljust på saker o ting.   
Så, lycka till med allting Milica, o hoppas att du får det brabrabra! :) Hälsa på oss, så fort du kan!