Pools of sorrow, waves of joy

Hur kunde de blir så här fel?
Det skulle ju alltid vara du o jag?
Vi skulle ju visa varandra världen...och inget fick någonsin komma mellan oss
men någonting kommer alltid emellan
och någon slutar alltid älska först
men varför kan det aldrig vara jag?
o nu träffar du mej för att lindra ditt dåliga samvete
och för att hjälpa mej ta mej igenom min situation
men jag vill inte ta mej igenom någonting.
varje litet steg du tar
o varje gång som du far
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör
o varje gång du ler
sjunker till mitt bröst
o jag vet att jag aldrig, aldrig , aldrig mer kommer få ligga bredvid o kalla dej för min.

För att vara ärlig, såhar jag ingen som helst aning om vad som kmr att hända med mej. Me dej, elr med oss. Allt känns som en jävla grå dimma som jag bara måste igenom. Jag va jävligt ovetande, har väll i oförsej tvivlat och undrat...men nu är allt så skrämmande jävla nära. Och kan tyvärr bara se ett enda slut ¨på detta strul....

Tänk dej att du dag efter dag, minut efter minut, har gått o inbillat dej någonting. Som du ansett vara ganska realistiskt o genomtänkt. Som en mur med förhoppningar... på mindre än 20sek rasade min mur, o jag känner mej så jävla grundlurad. ...Och då dedär jävla klassiska: det är inte hos dej det ligger, det är hos mej.
men förfan, vem bryr sej om vems fel det är ? nu är det som det är,...grejen är liksom hur vi ska lösa de? 

du kan dra åt helvete o kom fan inte tbx när du tänkt....för då har jag förmodligen gått vidare med mitt liv...
...och så ändå,  kan jag inte låta bli att fråga mej hur det kunde bli på det här jävla sättet?