Det är roligt nästan jämt
Den här bloggen startade jag under en tid när allt bara kändes skit, jätterörigt o komplicerat osv. Nång gång i april, maj...
o det känns som att varje inlägg har handlat om samma sak. Det är jag ganska lessen för, om jag har lyckats trötta ut er. med mitt tjat om och om igen. det jag vill säga är att mitt liv har varit upp o ner i nästan två månader, o nu känns det som att jga har kommit till en punkt när jag måste bestämma mej. Antingen går jag vidare, eller måste jag ge allt. Verkligen allt. Båda valen kommer kräva energi o stark vilja. O därför vet jag inte alls. Så här som jag känner nu, har jag nog aldrig någonsin känt mej i hela mitt liv. Men på något sätt, känns det som att det är smällar man får ta. Man får på något sätt betala tibx för att man fått vara lycklig ett kort tag. Lyckan skänker ingenting, den bara lånar ut. Om det inte hade varit för dej...
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att må på detta sätt, o jag är tacksam för att det finns männsikor som orkar lyssna och som förstår mej. Det gör oxå att jag inser att jag kanske skulle kunna välja att släppa taget, o lämna allt bakom mej (för att jag vet att om jag inte skulle klara det, skulle ni finnas där). Men att komma över någon, är det svåraste man kan göra. Tycker jag iallafall. Sms, bilder, musik osv kan man alltid radera. Lukter glömmer man bort o känslor avtar. Men man kan aldrig glömma känslan av hur det kändes när man lyssnade på den där låten tsm, man kan heller inte förtränga alla minnen av någon. Och man glömmer inte känslan o glädjen när man fick det dära smset. Kanske att man inte minns allt, men ändå.. så pass mycket att man undrar hur i helvete man ska kunna fortsätta som vanligt. Utan den personen där. Som sagt, det skönaste just nu är att sova. Då kan jag inte tänka, o inte minnas.
Det känns som att jag aldrig någonsin kommer hitta någon som du, visst, du var verkligen inte perfekt på något sätt. Därmed inte sagt att jag var det. Men ändå, någon som du...du hade allt. O jag tyckte verkligen om dej. Jag sa det aldrig till dej. Men jag tror du vet ändå. och jag kan inte för mitt liv förstå, varför du ska envisas med att vara så rak och ärlig nu, när du ALDRIG varit det tidigare!
Tack alla som lyssnar på mej, jag uppskattar det verkligen ska ni veta :)
o det känns som att varje inlägg har handlat om samma sak. Det är jag ganska lessen för, om jag har lyckats trötta ut er. med mitt tjat om och om igen. det jag vill säga är att mitt liv har varit upp o ner i nästan två månader, o nu känns det som att jga har kommit till en punkt när jag måste bestämma mej. Antingen går jag vidare, eller måste jag ge allt. Verkligen allt. Båda valen kommer kräva energi o stark vilja. O därför vet jag inte alls. Så här som jag känner nu, har jag nog aldrig någonsin känt mej i hela mitt liv. Men på något sätt, känns det som att det är smällar man får ta. Man får på något sätt betala tibx för att man fått vara lycklig ett kort tag. Lyckan skänker ingenting, den bara lånar ut. Om det inte hade varit för dej...
Jag vet att jag absolut inte är ensam om att må på detta sätt, o jag är tacksam för att det finns männsikor som orkar lyssna och som förstår mej. Det gör oxå att jag inser att jag kanske skulle kunna välja att släppa taget, o lämna allt bakom mej (för att jag vet att om jag inte skulle klara det, skulle ni finnas där). Men att komma över någon, är det svåraste man kan göra. Tycker jag iallafall. Sms, bilder, musik osv kan man alltid radera. Lukter glömmer man bort o känslor avtar. Men man kan aldrig glömma känslan av hur det kändes när man lyssnade på den där låten tsm, man kan heller inte förtränga alla minnen av någon. Och man glömmer inte känslan o glädjen när man fick det dära smset. Kanske att man inte minns allt, men ändå.. så pass mycket att man undrar hur i helvete man ska kunna fortsätta som vanligt. Utan den personen där. Som sagt, det skönaste just nu är att sova. Då kan jag inte tänka, o inte minnas.
Det känns som att jag aldrig någonsin kommer hitta någon som du, visst, du var verkligen inte perfekt på något sätt. Därmed inte sagt att jag var det. Men ändå, någon som du...du hade allt. O jag tyckte verkligen om dej. Jag sa det aldrig till dej. Men jag tror du vet ändå. och jag kan inte för mitt liv förstå, varför du ska envisas med att vara så rak och ärlig nu, när du ALDRIG varit det tidigare!
Tack alla som lyssnar på mej, jag uppskattar det verkligen ska ni veta :)
Kommentarer
Trackback
